Året är kanske 1999 och jag är sju år. Kall morgon efter en av de första frostnätterna. Höstlov. Jag står med mamma i mormor och morfars hall i Kållered klädd i min urtvättade lila pyjamas och fötterna nerstuckna i ett par gummistövlar. Röd plufsig dunjacka över alltihop. Jag har fått den av pappa och egentligen gillar jag den inte alls eftersom den är så stor. Därför har jag den aldrig i skolan.

Mormor ropar från köket. “Ha-lloj!” sådär som bara mormor kan. Jag klär av mig. Slänger stövlarna på golvet och lägger jackan på den vita stolen I hallen. Gör alltid så. Aldrig jackan på kroken. 

Mamma har brottom. Hon skall till jobbet. Hon ger mig en hej då-puss och skyndar iväg. Stänger dörren. Swish. Det låter så speciellt när man stänger mormor och morfars ytterdörr. Den liksom glider igen och stängs så lätt. Inte som vår gamla trädörr hemma som man måste göra ett lite knyck med handtaget på för att den inte skall gå upp igen.

Det luktar te och rostat bröd. Earl Gray och formfranska. Och kaffe. Pålägg står på bordet. Skinka, ost. Smör som blivit mjukt av att ha stått framme för länge. Bregott. Aldrig margarin. Alltid Bregott. 

Mormor och morfars köksbord är vitt och ganska litet. Det står med ena sidan mot väggen, den som har ett fönster mot trädgården. Mormor sitter på sin plats med ryggen mot diskbänken. På platsen mitt emot står en halvdrucken kaffekopp och ett fat med några brödsmulor på. Där sitter morfar. Fast inte nu. Han är på jobbet. Han jobbar på BIC och säljer pennor. Därför har jag hur många som helst i en låda hemma och i min klass har alla fått flera stycken var. Fröknarna också.

Det är dukat för mig på nocken. Te och ett tomt fat. Där skall det snart ligga en nyrostad macka. Ingen äggkopp bredvid. Ägg får jag alltid på somrarna när vi är på landet, men aldrig i stan. Vet inte varför. Det bara är så.

Mormor vill ha en kram. Hon ler och gör som en liten glädjedans där hon sitter på sin stol. Slår med handflatorna på knäna. Myser. Jag kryper upp och snusar lite på hennes frottemorgonrock. Den har hon på sig varje gång jag kommer. Mormor skrattar och är glad. Har morgonröst. Låter skrovligt och det låter mormor. Jag har aldrig morgonröst. Känner ingen annan som har det heller. Bara mormor.

Det är en vanlig dag hos mormor. Jag brukar vara här på loven när skolan är stängd och mamma och pappa jobbar. Det är min och mormors dag. Vi myser. Äter frukost länge och kollar på fåglarna utanför fönstret. Äter. Skrattar. Mår bra. Sedan skall mormor duscha. Jag går och sätter mig under trappan så länge. Där har jag som en liten affär där man kan köpa olika saker. Små plastfigurer som jag fått i Kinderägg. Grälla leksaker från McDondald’s Happy Meal. Vykort. Jag har ritat dem själv. Ett föreställer två nyckelpigor på ett blad. Det kostar tio kronor. Mormor tycker det är dyrt.

Vi lyssnar på Cornelis Wreejsvijk på CD-spelaren i vardagsrummet. Det är mormors skiva och vi tycker om den båda två. Min favoritlåt är den där en barnkör sjunger med i bakgrunden. ”Laj-la-la-la-la-la-la-la-laj-laj-laj.” Jag kan hela texten utantill men tycker att den är lite konstig. ”Över mitt huvud svävar en kolsvart gam. I rummet bredvid mitt sjunger en tokig dam.” Jag och mormor sjunger med. Pysslar. Läser Knasen som morfar prenumererar på. Han har flera hundra stycken i en låda uppe i datorrummet. 

Ibland går vi ner till Ekens Köpcentrum. Det är långt. Vi leker olika lekar på vägen för att det inte skall bli så tråkigt. Har man tur kan man hitta en stor isbit och sparka på varannan gång ända tills man är framme. Det gör vi. Pratar. Skrattar igen. Mår ännu bättre. Kommer hem. Frusna och rosiga om kinderna. Röda öronsnibbar. Mormor gör pannkakor. Sylt och grädde till. Grädde som jag aldrig får hemma. Vi har bara socker och lite sylt ibland om mamma inte glömt att köpa. Jag tänker att jag skall äta tio stycken men mår illa efter en. Mormor tar resten. Fast några sparar vi till morfar som han kan äta när han kommer hem från jobbet. Då blir han glad.

Jag är sju år, min bästis heter Tania och hon har en egen häst. Fast det är egentligen inte sant. Det där med hästen är sant men inte det andra. Min bästis heter egentligen mormor och hon kan rita porträtt i profil och vända pannkakor i luften utan att de går sönder.

Helt plötsligt är det 2012 och jag är 20 år. Stor, nästan vuxen. Jag bor i Grekland och jobbar som aupair i en familj med en liten dotter som snart skall fylla två. Det är kväll. Fortfarande sommarvarmt fastän det är höst. Står i köket och skedar upp grekisk yoghurt i en skål. Kvällsmål. Skall äta det innan jag somnar. Pratar med mormor i telefonen. Hon låter ansträngd och säger att läkaren har hittat en knöl i hennes ena bröst. Cancer. Jag slinter med skeden och det skvätter yoghurt på kaklet. Blir tyst. Blir inte tyst. Börjar svamla och ställa konstiga frågor. Vet inget om cancer. Känner inte cancer. Vi har aldrig träffats. En operation och sedan är det över. Jaha, vad bra. Det här blir bra. Går och lägger mig med en konstig känsla.

Halva bröstet är borta. Mormor försöker visa mig i kameran på Skype men jag ser inte så bra för bilden är suddig och mormor har en stor tröja på sig. Kanske blir det cellgifter säger mormor, om all cancer inte är borta. Cellgifter? Är det farligt? Känner fortfarande inte cancer. Vi har träffats lite grann på olika informationssidor på nätet men jag har inte riktigt vågat läsa allt. Bilder på magra kvinnor med kala huvuden. Ingen liknar min runda kanelbullemormor. Förstår precis allt men samtidigt ingenting.

Det blev cellgifter. Mormor säger det på telefon och jag sitter med Persa i soffan och tittar på morgon-TV. Jag gråter för första gången sedan jag kom hit. Blir rödmosig och ful i ansiktet. Mormor försöker trösta. Känner mig dum. Anstränger mig för att låta stabil på rösten men lyckas inte. Undrar vad jag gör här. Famlar och svamlar och hulkar. Kommer med positiva mantran till mig själv. Måste lägga på. Jag jobbar ju. Slänger fram dockor och plastfigurer. Vi leker. Persa leker och jag leker också fast ändå inte.

Jag har bokat biljett och mina resväskor är nerplockade från vinden. Den 17:e december åker jag hem igen. Det är tidigare än planerat men det är rätt och min mage säger bravo. Jag skall hem och vara nära mormor när hon skall bli frisk. Det är en lättnad och jag är glad och ledsen på samma gång. Glad för att få komma hem till min familj och mormor som är viktigare än alla palmer och medelhalv. Har fått känna det på riktigt nu och med ens blivit nästan fullvuxen i sinnet. Men ledsen för att lämna Persa. Fina tjejen. Gosar in mig i hennes svettiga tvååringsnacke och drar in Persa-doften. Leker. Busar. Gungar. Myser. Känner kärlek, som en förälskelse som är underbar och samtidigt jättejobbig. Det är ett svårt avsked men det hade det så småningom blivit i vilket fall, och kanske är det lättare nu än det hade varit om jag stannat i ett år. Försöker tänka så.

Det ska bli skönt att komma hem. Fira jul och må bra tillsammans med mormor som har det jobbigt nu men som kommit blir frisk sedan. Äta skaldjursplatå hos kusinerna på julafton och skratta och känna mig som hemma. Kolla på Kalle och skratta ännu mer. Mormors favorit är när tomtenissen målar schackbräde med rutig färg. Det är ju genialt, tycker hon. Det tycker jag med.

Det är den 20 november 2013 och jag står och väntar på spårvagnen. Hemma, i Göteborg, Sverige. Mormor har gjort sina behandlingar i ett år nu. Tappat håret och fått tillbaka det igen. Tjockare, finare. Hon ser frisk ut, i alla fall på utsidan. Men vi väntar på besked från röntgen som ska visa om cancern i bröstet är botad. Det skulle komma ett brev på posten någon gång förra veckan om allt såg bra ut. Annars skulle mormor bli kallad för samtal. Då var det inte bra.

Vi väntade och väntade och mormor kollade noga i brevlådan varje dag. Men i fredags hade det fortfarande inte kommit något. I mina tankar hade jag redan funderat ut på hur vi skulle fira när beskedet kom om att mormor blivit botad. Nu skulle det kanske inte bli så ändå. Jag blev tom, monoton, ställde in planer och åkte hem till mormor och morfar på fredagsmys. Vi åt gott och hade trevligt, som alltid. Pratade om roliga saker. Morfar berättade anekdoter från förr, också som alltid. Fast egentligen var vi ju ledsna och det visste vi ju om.

Men så står jag där och väntar på spårvagnen. Det är kallt. Svinkallt. Kylan kom i natt. Men jag har en stor och varm jacka med pälsig luva så det gör ingenting. Får ett sms. Från mormor. Hon har fått brevet. Röntgen visade normala värden. Cancern är borta ur bröstet.

Fattar allt fast samtidigt ingenting. Skriver ett svar och skickar. Ångrar mig och ringer upp. Mormor råkar trycka bort samtalet och linjen dör. Hon ringer upp igen och jag gråter för att jag är så glad. Folk som står runt omkring tror att jag är ledsen och tittar osäkert. Känner sig obekväma. Jag hinner inte bry mig för jag bara gråter och plötsligt känns allt så lätt. Mormor har nått den första viktiga milstolpen som tack vare månader av tuffa cellgifter och strålningar nu har resulterat i ett cancerfritt bröst. Ett halvt bröst, men ändå.

Och under hela den här tiden har hon jobbat, jobbat, jobbat för att hålla livsgnistan vid liv och vara den fantastiska mormor, farmor, mamma och fru som hon annars jämt är. Familjens medelpunkt. Alltid med en brunsås puttrande på spisen och en rolig historia att berätta. Hon har varit helt jävla otrolig och därför är det hennes dag idag. 

Jag älskar dig så förbannat mycket, mormor och jag är så stolt och glad över att du inte gav upp fastän jag vet att du ibland kände för det. Du är så fantastisk och bra och stark och bäst så adjektiven räcker helt enkelt inte till.

Du och jag, min goa Momi.  

Du och jag.