Vet inte riktigt vad jag skall säga. Satt och kollade på lite gamla bilder igår och insåg att mitt första dopp i havet förra året skedde redan den 4:e april. Det här året blev första doppet... nog aldrig riktigt av. Jag har försökt kompensera detta genom att liksom "bada ikapp" när jag var på Gran Canaria, men det gills nog inte riktigt.

Faktum är att det känns lite sorgligt alltihop. Att det vi snart är halvvägs in i maj och att jag fortfarande inte har svalkat av (läs: kylt ner) min kropp i det gudomliga västerhavet skapat av Gud himself, eller Big Bang om man hellre vill tro på det. Det är nästan lite som att mista en kär gammal vän. En stor, blå, frisk och salt vän som alltid får en att bli sådär hurtigt glad och pågång igen. Antidepressiva i flytande form. Gratis, naturligt och helt utan biverkningar.

Åh. Suck. Längtan!