Det börjar närma sig nu. Jag köpte en ny kalender idag och började skriva ner lite viktiga saker som händer de kommande veckorna. När jag kom fram till den 10:e september tyckte jag att något klingade väldigt bekant. Hm. Tandläkaren? Barnvakt? Ringa något viktigt samtal kanske?
Så kom jag på det. Just det ja, Grekland! Kände mig som en idiot. Den 10:e september åker jag till Grekland och stannar där i ett år. Det har varit bestämt sedan i våras och på ett sätt har mitt liv det senaste mer eller mindre kretsat kring just detta, samtidigt som det på ett annat sätt inte alls har gjort det. Jag har skrivit listor. Många och långa. Saker som måste göras innan jag åker och saker som måste göras när jag kommer fram. Fixa sjukförsäkring. Ringa SAS och boka extrabagage. Köpa den största resväskan som jag kan hitta och som har plats för allt som man kan tänkas behöva under ett helt år. Borde nog förresten köpa två.
Jag har planerat och funderat och tänkt och föreställt mig, men trots detta har jag inte riktigt förstått än att jag faktiskt skall åka. Det har varit lite som ett fantasitänkande över något som kanske eventuellt någon gång i framtiden vore roligt att göra om det blir läge. Inget som är bokat och klart och skall ske på riktigt. Och dessutom ganska snart.
Listan på allt som måste göras innan jag åker är lång och totalt icke-avbockad. När den insikten slog mig idag blev jag stressad. Det är i sådana lägen som jag frågar mig varför jag över huvud taget skall göra det här. Allt eftersom mitt välmående har stigit den senaste tiden har det också inneburit att jag uppskattar saker på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förut. Att då åka iväg till en ganska okänd plats med ny kultur och nya människor när jag ju har det så bra här hemma känns som en mycket märklig och främmande kombo.
Jag skall vara borta ett år. Som au pair, precis som förmodligen 80 % av alla andra tjejer i min ålder. Det är inget konstigt med det. Nuförtiden flyger ju alla och far fram och tillbaka över hela världen och kommer hem och minns knappt hur man pratar svenska längre. När min mormor var liten var en längre resa utomlands ungefär likvärdig med en tur till månen, men såhär 65 år senare är det knappast någon som höjer ögonbrynen när man säger att man tänkte bo utomlands en kortare tid. Kul och spännande – lärorikt! Men inget mer.
Men för mig är det jättemycket mer. Det känns som både slutet och början på hela livet, och kanske är det lite just vad det är också. Blir man någonsin sitt vanliga svenska mellanmjölks-jag igen när man åker iväg och är borta så länge? Eller kommer man hem och börjar prata grekiska med kassörskan på ICA och går ut på gatan och frågar efter vägen till Akropolis och finns det möjligen någon som har en iskall Ouzo på lager någonstans?
Många frågor. Absolut inga svar.
Lite spännande. Väldigt läskigt.
