• att ta ett iskallt dopp i kvällsolen och sedan stå på en klippa och hälla en kastrull med uppvärmt vatten över sig.

• att plocka fem musslor vid Underbara stenen och koka och äta till lunch med lite egenplockad klippt gräslök på. 

• och att sjunga falskt till Allsång på Skansen ihop med mormor medan morfar drar på sig fiskarskjotran och åker ut och fiskar makrill och har det bra.

När jag var liten avskydde jag skogen. Och nu kommer någon säkert säga att nej, aja baja, inte kan man väl avsky en sådan fin del av vår vackra natur som livet skänkt oss, men jo, jag AVSKYDDE verkligen skogen. Jag tyckte den var stökig och rörig, instängd och äcklig, full av trän, småkryp och blöta löv och mossa. Och inte fanns det någon toslett heller. Om man blev kissenödig, vad skulle man göra då? Hu.

Varje måndag när vi skulle gå till skogen med dagis blev jag väldigt sjuk. Jag minns att jag inte kunde förstå hur alla mina dagiskompisar kunde tycka att det var så förbaskat roligt att leta småkryp, krama träd, äta Mariekex och dricka alldeles för svag saft ur slitna plastkåpor. Ibland försökte jag pusha mig själv lite genom att tänka något i stil med "hallå där, skärp till dig nu. Det är ju faktiskt jättekul att springa omkring bland träden och kasta löv och bli geggig och blöt i skorna och allt..." Men nej. En gång följde jag faktiskt med vår grannes Skogsmulle-grupp och jadå, det var bra eftersom det innebar att man fick gå hem lite tidigare från dagis en dag i veckan — men åter igen: nej. Jag följde med en gång och sen tyckte jag att jag hade jag fått nog av skogsupplevelser för några år framöver.

Men så går åren, man blir äldre, mer mogen, får nya perspektiv och insikter och huxflux så följde jag med morfar ut och plockade svamp igår. I skogen — ja. Bland mygg och mossa, träd och blöta löv, småkryp och björnar och älgar och rådjur och vargar och vildsvin och ormar och allt vas det nu heter. Och: det var så härligt. Vi gick omkring där, jag och morfar med varsinn svampkorg och varsina rejäla gummistövlar och letade och letade och blev lurade av massor av gula löv som låg på marken och såg ut som kantareller. Ingen gegga. Inga Mariekex. Ingen svag blandsaft. Dessvärre ingen svamp heller —men desto fler blåbär. Morfar var lite besviken men jag kände mig helnöjd över att ha plockat nästan hela (botten av) korgen full med blåa små läckerheter. Sedan åt vi god medhavd lunch vid ett tjärn och drack vatten ur riktiga rejäla plastflaskor med kork och bara njöt av att det var så fridfullt och skogsmulleaktigt.

När jag kom hem googlade jag fram en svampbok som verkade bra och som jag tänkte gå och låna på biblioteket imorgon. Kanske köper jag en liten svampkorg också. Och en svampkniv med kniv i ena änden och en liten borste i andra. Och en liten anteckningsbok, där jag kan skriva upp allt nytt jag lär mig. Som att det finns en viss sorts svamp som kallas för sopp,samt att alla dessa soppar är ofarliga att äta förutom en viss speciell lurig en som kallas för djävulssopp och som bara växer på Gotland. Tur!