Ja, jösses. Vad skall jag börja? Det blir kanske inte alltid som man tänkt sig. Både på gott och ont – mest gott den här gången faktiskt. Hade planerat hur jag skulle ha massor med tid till att skriva dagarna igenom när jag var i Mora, men så blev det inte riktigt. Jag har haft fullt upp med att överraska mig själv och för första gången på väldigt länge ta ansvar för min hälsa utan att någon flåsar mig i nacken. Det har tagit all den tid som jag trodde att jag skulle hinna ägna åt virkning, läsning, pyssel och annat som gjort min väska så tung. Men allt det där fick ligga orört. Det enda jag har haft tid med är att fokusera, ta in, tänka nytt och tänka rätt.

Jag är så glad och tacksam för allt som gjort det möjligt för mig att få komma till Mora. Jag är tacksam för att Lina engagerat sig och ringt tusen samtal för min skull, och jag är tacksam för att Halland har något som heter vårdvalfrihet och för att min lilla desperata anökan om utomlänsvård tillslut gick igenom. Och framförallt så är jag otroligt tacksam för att jag faktiskt bestämde mig för att för en gång skull visa lite mod och våga testa något nytt.

Efter en ynka liten vecka där uppe i kylan känner jag mig nästan lite som pånyttfödd. Från och med nu borde jag kanske dela upp mitt liv i två delar; före Mora och efter Mora. Med risk för att låta som att jag tar ut segern lite i förskott så går det ändå inte att komma ifrån att skillnaden från innan jag åkte och nu är förvånansvärt stor. Och då är ändå bara en vecka av behandlingen gjord. Jag vet inte vad dom har för magiska trollfolrmler där borta. Eller jo, det vet jag faktiskt. Respekt kallas det nog. Och information och kunskap. Ansvar. Växa med ansvar. För första gången kanske någonsin har jag börjat ta små, små steg mot att göra rätt helt och hållet på egen hand. Inget tvång, ingen övervakning, inget: "om du inte äter upp så..." Bara uppmuntran, stöd, vägledning och råd från fantastisk personal och medpatienter. Genom att lägga över hela ansvaret på mig har jag någonstans kommit till insikt om att den enda som verkligen kan göra något för att nå en äkta långsiktig förändring är just jag själv. Genom att få ta allt i min egen lilla takt och bara fokusera på att äta rimliga mängder mat utan tillägg i form av käcka näringsdrycker har jag fått ett kvitto på att även jag kan äta normalt utan att min lilla kroppshydda förändras det allra minsta. Även om det i sig förstås är ett moment som såsmåningom måste genomlidas det med.

Kanske borde man tacka någon. De senaste dagarna har jag känt mig lite barnsligt upprymd och gått runt  och rabblat långa tack-tal i huvudet utan att få någon riktigt ordning på vem som borde få äran. Göran kanske, mannen bakom hela verksamheten. Eller min kloka, lugna, dalmas till terapeut. Eller kanske jag själv och min klokhet som nu äntligen har börjat användas på lite mer rätt sätt. Det där som kallas livet går ju som bekant väldigt mycket upp och ner. Just nu är det ganska mycket upp. Så jag surfar lite på den vågen nu tänkte jag. Det är nog bäst att passa på.