Idag ger jag mig själv en stor, rungande jätteklapp på axeln. Jag dunkar mig själv i ryggen så hårt och så otroligt jättemanligt att jag måste spjärna emot för att inte ramla omkull. Jag förtjänar det, klappen på axeln alltså. För idag har jag helt hänsynslöst kört över den lilla delen av mig själv som tyävrr har begåvats med IQ noll och jag har suttit med fina Linas hand i min och sagt ett tydligt JA till två bedömningsveckor på dagvården i den gråa byggnaden i den vackra staden V. Och som gensvar har jag fått genuina leenden från tre fantastiska eldsjälar som bara vill så otroligt väl.

Jag brukar sällan säga att jag är bra, men idag är jag faktiskt det. Alldeles otroligt jättebra.Till och med bättre än alla de gånger då jag maxat på diverse prov och tentor gällande Freuds utvecklingsteorier, derivatans definition eller fornnordisk litteraturhistoria. Idag är det Fredrica 2.0 som tittar fram. Lite smartare, lite klokare och med lite mer fokus på rätt saker.

Det är kanske ett litet steg för mänskligheten det här, men ett enormt jättekliv för mig. Jag funderar på att ge mig själv en riktigt stor belöning för det. Kanske köpa något snuskigt dyrt, som en Rolex-klocka eller något annat som jag egentligen inte vill ha. Bara för symbolikens skull och för att jag är så klok och snäll mot mig själv.