Jag vill börja med att säga stort tack för alla fina små kommentarer och heja-rop som jag får här. Blir så glad och tacksam. Tänker ibland på att det är fler än jag som hänger på mitt lilla kämpar-tåg och då känns allt genast så fantastiskt mycket lättare. Tack!

Nu är första dagen avklarad och trots allt sitter jag ju ändå här igen. Alldeles levande och lite mättare, lite piggare och med en lite gladare och mer välfungerande kropp. Mycket tårar har det förstås blivit, men också mycket skratt och djupa samtal som livets små egenheter. Lite skönt är det ändå att ingå i en grupp av människor som faktikst på något konstigt sätt ändå verkar fatta det där som man själv knappt lyckats förstå på alla dessa år.

Men lite smått fånigt känns det ju förstås att en varm och godhjärtad kvinna skall behöva stå och kika över axeln på mig och se till så att jag mäter upp exakt två deciliter yoghurt till frukosten och smörar min macka med en anselig mängd Bregott. Men det är väl så det är antar jag. Och hade jag gjort allt det där helt självmant varje morgon hade jag ju faktiskt inte varit där jag är idag och inte heller behövt tillbringa så mycket tid i staden där Bockstensmannen bor.

Jag försöker verkligen tänka att det är bra att jag tillåter mig själv att ta emot den hjälp som finns, och att det i sig inte alls på något vis är ett tecken på svaghet. Det är ju snarare ganska starkt faktiskt, var det någon som sa och jag antar att det stämmer. Och just idag känner jag mig faktiskt starkare än självaste Bamse och och alla hans vänner med honung och spenat och hela paketet. Eller kanske var det Starke Adolf som åt spenat.

Hur som helst känns det ändå fantastiskt bra det här, samtidigt som det tyvärr också känns lite fantastiskt dåligt inemellanåt. Men det där försöker jag affirmera bort med massvis av positiva tankar och mantran som jag till en början inte alls tror på själv, men som efter ett tag känns helt natuliga och adekvata eftersom de upprepats så många gånger.

Nu skall minsann (nästan) ingenting få stoppa mig!