När jag vaknade i morse upptäckte jag att jag inte hade någon röst. Alls. Överhuvudtaget. Väldigt opraktiskt, med tanke på att jag har varit tvungen att sitta i telefon i princip  hela dagen och prata om remisser hit och utomlänsvård dit.
Synd om mig och synd om de som tvingades lyssna på Fröken Kråka som ringde och störde såhär dan före dopparedan.

– Hej, Fredrica Olsson heter jag och...
– Hallå? Vem är det?
– Jo, FREDRICA HETER JAG OCH...
– Är det nån där? Hallå?

Men det verkar som att jag kanske har något på gång i alla fall. Vågar nästan inte hoppas för mycket. Jag och Lina satt i mormor och morfars sjuttiotalssoffa förut och jublade i ren chock över att saker och ting verkade vara lättare än vad vi trott. Kanske får vi ångra det sedan om vi har otur. Men ändå. Den som lever få se.

Sprang runt på Kungsmässan efter lunchen hos mormor och morfar för att i sista sekunden hitta något att ha på mig i morgon. Finkammande varenda butik utan att hitta minsta lilla tunika och hade nästan gett upp när jag råkade få syn på Odd Molly-hyllan på Tara och vips, så hade jag hela famnen full av fina kläder som jag bara inte kunde låta bli att prova. Och köpa. Tjejen i kassan frågade glatt efter varje plagg hon vek ihop om något möjligtvis skulle vara julklapp och behövde slås in? Jo, absolut, men det där fixar jag själv hemma... Hehe...
Gick därifrån med en kasse i storlek störst och tänkte att jag nog faktiskt var värd det där trots allt.
Det är ju ändå julafton imorgon.