Tillåter mig själv att andas ut lite. Har inte hunnit göra det på nästan två veckor trots att luften varit frisk och mina lungor funkat bra. Märkligt. Och imorgon är de här två bedömingsveckorna slut och jag sitter här och undrar vart tiden tog vägen. Har letat både i garderoben och under sängen men jag kan inte hitta den någonstans.

Många nya insikter har det blivit. Både bra och dåliga, men alla extremt viktiga och nyttiga på alla sätt och vis. Jag har testat gränser och gjort så många saker som jag inte gjort på så länge, och det har varit en seger bara det. Julbordet idag kändes aningen oövervinnerligt, men någonstans långt där inne lyckades jag ändå hitta en liten gnutta motivation och vips, så var sillen och grönkålen och Janssons och Karlssons och Bengtssons och allt vad det nu heter bara borta.
Det kändes stort – som värsta sortens lottovinst. Tio miljoner direkt på skrapet och ny bil och båt och tonvis med smycken och dyra diamantringar. Plötsligt händer det. Seger!

Men tyvärr är det inte tillräckligt, och den där spurten borde egentligen kommit förra veckan. Eller helst ännu tidigare. För även om jag anträngt mig så har det varit svårt att följa dagvårdens schema till punkt och pricka, och dessutom fortsätta på samma sätt hemma. Har fått höra att nivån där nog är lite för svår för mig trots allt. Så hur vi skall gå vidare nu är inte riktigt klart. Möte på måndag med läkaren och min bästa psykoterapeut-kvinna. Och fina Lina såklart.